Att lämna ett flera år långt förhållande
Lugn bara lugn.
Det är inte förlovningen som skall brytas.
Det var bara en tanke som slog mig här om dagen, och jag måste ju dela med mig med er tänkte jag!
Jag tror att i de flesta förhållanden så är det en som är mer dominant.
Med detta menar jag absolut inte förtryck och misshandel!
Men jag tror att för att det ska fungera behövs det någon som tar mer kontroll
och någon som bestämmer lite mera.
Missförstå mig rätt, jag tycker helt klart att båda ska bestämma och bli nöjda. Men skulle det verkligen fungera om båda var lika tjurskalliga med olika viljor? Är det inte då det leder till en separation? eller kanske rent av en skilsmässa?
Jag kan dela med mig lite från vårat förhållande.
När vi träffades var vi båda ett sådant exempel som ovan, riktiga tjuskallar och skulle ha rätt båda två och gärna ha de som JAG ville. Så nog har det varit några fighter genom åren.
Men nu efter över 5 år tillsammans, 4 som sambosar så har vi fallit in i varsina roller i vardagen och i hemmet.
Detta mest på gott får jag nog lov att säga.
Jag är ett kontrollfreak, har svårt att lämna över saker i andras händer och lita på att dom fixar det. & Detta är något jag verkligen har svårt att släppa på. så när det gäller planering och förberedelser för att saker ska rulla på bra, då är jag den dominanta. Men sedan finns de oxå områden som M bestämmer över, till exempel så får jag alltid ge mig när de diskuteras renovering och ombyggnationer.
Men de jag mest tänker på ( i allmänhet) är att man ibland kanske går över gränsen och kör över sin sambo,särbo,älskling eller kanske till och med vän.
Och nu kommer då den stora frågan.
När är det dags att lämna ett förhållande?
Jag känner mig otroligt trygg i mitt sambo förhållande. Är det något jag är missnöjd med eller inte tycker om tar jag upp det. och ibland startar jag ett bråk. Jag tror det är hälsosamt att bråka, och viktigt för att få utlopp för sina känslor.
MEN jag kan oxå säga att jag inte känner mig lika trygg i vissa vänskapsförhållanden. Förstår ni vad jag menar?
Varför är det så att vi har svårare att såra en vän, än vår käresta?
Jag drar mig många gånger från att säga vad jag tycker till mina vänner. jag biter ihop och blir överkörd. går hem tar en fight med min sambo och kommer igen. Men varför ska han få ta smällar för det som jag egentligen känner med/för mina vänner?
Jag har insett att för att trivas i en relation måste man ge och ta.
och för att kunna känna sig trygg och säker måste man våga ta sig dit.
Man måste våga säga ifrån, och måste våga berätta hur man känner.
& Om det nu är en relation som du är rädd om, ta upp det!
starta en diskussion och kanske till och med en fight.
Är det en vänskap eller ett förhållande som är menat att vara, så tar man sig igenom det.
Jag måste börja jobba på mina relationer.
Berätta vad jag känner för de i min omgivning.
och ta tag i att faktiskt göra slut med de personer som tar för mycket energi.
För när du känner dig kvävd i ditt kärleksförhållande så gör du slut på det.
Borde man inte göra samma sak i ett vänskapsförhållande?
Idjupa
Precis så är det! Så himla viktigt! Gör det för din skull.
Hur skulle du prata med dig själv om du inte kom överens med
dig? Det finns så många underbara människor, de som inte lyfter dig och gör dig glad ska du inte ha i din närhet. Kramar till dig!